Idag fick jag verkligen känna på det här med separationsångest! Charlie började dagis "på riktigt" idag, det vill säga att han nu går mellan 8 och 11 varje dag.
Så imorse vinkade vi hejdå, han ville inte pussas och kramas, det hade han inte tid med! Han ville leka direkt.
Så jag gick hem...efter 30 minuter stortjöt jag. Grät floder! Träffar många föräldrar som tycker det är så härligt med så kallad "egentid" då man kan koppla av en stund och bara vara....
Det var första gången jag hade egentid helt ensam, brukar ju annars ha det på kvällarna, när han sover.
JAG HATADE DET! Njöt inte en enda sekund av att vara "ifred"... kändes tomt och tyst.... jag bara satt där och stirrade, visste inte vad jag skulle göra. Vadå "egentid"?? Vafan, jag har ju den finaste, roligaste och härligaste ungen i världen - vill inte hitta på något utan honom!
Ringde till dagis för att höra hur han hade det. Han hade skitkul! Dom hade haft samling med dans och gympa - han hade hängt med så gott han kunde och skrattade mycket! Dom var på väg ut när jag ringde.
Det värmde ju lite hos mig, att få höra det! Jag får väl fortsätta avsky "egentid" ... förhoppningsvis får jag väl ett arbete inom en snar framtid, så blir dagarna utan Charlie lite lättare.
Det är så kul att han trivs! Då vet jag att jag gjorde rätt som satte honom på dagis nu. Han älskar ju att leka med andra barn.
Hoppas det blir en gråtfri dag imorgon med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar