Funderingar...

Som ni vet, är Charlie lyckan i mitt liv, min lilla pojke! När allt är som värst, behöver jag bara titta på honom så vet jag att jag har något att kämpa för, något som gör livet värt att leva. Det är en konstig känsla det där, en känsla man bara kan förstå om man är förälder...

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte levt ett bra liv, jag har sårat många och har inte varit en brs människa alla gånger. Jag ångrar det, och vissa saker kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv för, eftersom jag vet att jag har fått människor att må väldigt dåligt.

Tror jag har skrivit om detta förut, om att folk inte ser "nya Cissi" utan fortfarande ser mig som "dålig"... kanske förtjänar jag att bli utpekad som den person jag en gång var? Jag vet inte ...verkar vara så att folk aldrig glömmer, man är förevigt dömd. Är det ett livslångt straff som jag gjort mig förtjänt av?

Ska jag ta avstånd från dom, eller låta mig straffas? Allt snurrar i skallen på mig. Vad är bäst? Att tänka på sig själv och låta livet rulla på så det fungerar bäst för mig, eller låta folk fortsätta se på mig som den jag var förr?

Jag vet, detta är ett väldigt flummigt inlägg, men jag tänker så mycket kring detta och får ingen ordning på det.

Min första tanke är att jag ska låta det vara, vända ryggen till och låta folk ha sin uppfattning om mig, eftersom jag vet att jag har förändrats till det bättre, eller ska jag ställa mig framför dom och bli sedd som den person jag var förr för att jag är "skyldig" dom det efter all skit jag har gjort?

Men om jag gör det sistnämnda, kommer det påverka mig så pass mycket negativt att det tillslut drabbar det finaste jag har - Charlie.

Så vad är rätt? Hur vet man? Är jag egoistisk om jag sätter mitt och Charlies välmående före andras?

Så många tankar, för få svar.

Nu ska jag krypa ner bredvid min lilla son och se fram emot morgondagen! Charlie ska leka med sin kompis Casper!

Avslutar detta luddiga och deppiga inlägg med fina bilder från dagen!