När Charlie föddes...

Tänkte dela med mig av dagen då vårat lilla mirakel kom till världen! <3

Allt börjde den 16 februari. Minns det som igår... Var väldigt trött på jobbet och hade varit det några dagar, men just den här dagen var hemsk. Åt pasta med öst och skinksås till lunch och fick knappt i mig något...slutade med att jag kräktes upp allt en stund senare. Det var då jag förstod...mensen var 1 vecka sen, och jag kräktes...Vågade dock inte tänka på det, men jag var ju tvungen att få det svart på vitt..

Så jag åkte till apoteket och köpte ett test. Jag var livrädd, jag hade ju inga planer på att bli mamma!! I mitt huvud fanns bara en sak - ABORT!

Åkte hem, satte mig på toan och kissade. Min plan var att lägga in den i badrumsskåpet så fick Pirre kolla svaret sen när han kom... Men jag hade ett digitalt test och visste inte att svaret kom direkt när man satt på locket

GRAVID.

Tårarna sprutade på mig. Jag fick panik. För jag kände samma sekund att jag älskade det lilla pyret som växte i min mage. Jag var rädd för vad "alla andra" skulle säga men framför allt vad min kille, Pirre, skulle säga...

Jag ringde honom, bara för att kolla om han var på väg, inte för att berätta... Men så fort jag hörde hans röst brast det och jag sa som det var.

När vi sen sågs höll vi om varann och det var den härligaste kramen jag fått! Vi skulle få ett barn tillsammans och Pirre var minst lik glad som jag.

Vi hade då varit ihop drygt 1 månad. Såklart hade folk åsikter, och var inte blyga med att vräka ur sig dom. Så var det under hela min graviditet... men på nåt sätt lät jag mig inte knäckas. Jag älskade min bebis och jag visste att jag och Pirre skulle bli världens bästa föräldrar åt Charlie <3

Månaderna gick, magen växte och jag hade ont överallt... men jag var så lycklig varje gång jag kände en liten spark!

Men tyvärr fick allt en tråkig vändning. I slutet av juli var jag på rutinkontroll hos min barnmorska. Der visade sig att både mitt blodsocker och blodtryck var högt. Jättehögt. Jag vart ombedd att åka raka vägen till specialistmödravården och domen kom. Jag hade graviddiabetes och en väldigt allvarlig havandeskapsförgiftning. Blev inlagd på BB samma dag och där låg jag i flera veckor. Jag var då i v 29.

Till slut, efter flera veckor, fick jag åka hem. Då var jag i vecka 33. Samma vecka, hemma i sängen, kom värkarna och av någon konstig anledning väckte jag inte Pirre. Vårat barn skulle ju inte födas än! Rädd och ledsen sätt jag i badet kl 4 på morgonen med fruktansvärd smärta. Jag hade panik.

Några timmar senare vaknade Pirre och övertalade mig att ringa förlossningen. Vi åkte in och efter ett tag gick värkarna över min jag var öppen några centimeter.

Men det visade sig att min havandeskapsförgiftning hade blivit värre. Jag blev inskriven på BB igen...två dagar senare kom en läkare in och sa att jag skulle kejsarsnittas samma dag eftersom jag bara blev sämre.

Vi blev givetvis väldigt ledsna... vår son var beräknad 14 oktober men skulle alltså födas 24 augusti.

Dom informerade oss om att Charlie inte skulle må bra när han föddes. Jag hörde vad dom sa men lyssnade inte... ingen information gick in, jag var inte mottaglig för det. Allt jag ville var att ha min bebis kvar i magen.

17.11 föddes vår son. Jag fick höra hans skrik och för en sekund var jag lycklig...men sen såg jag bara två små fötter susa förbi... Pirre följde med och dom la Charlie i kuvös och sen fort iväg till neonatal.

På uppvaket var jag förvirrad. Min stora mage var borta men jag hade inget barn hos mig. Hade jag fått barn? Jag visste inte..

Efter vad som kändes som en evighet fick jag äntligen träffa som son... Han låg med i hav med sladdar och det per överallt. Han hade en cpap på näsan (han kunde inte andas ordentligt) och hade gulsot så hm var knallgul. Samtidigt som allt var väldigt sorgligt så väcktes så fina känslor inom mig. Jag hade blivit mamma, och den lilla pojken som låg där var min son...

Min son.

Vi fick en tuff resa. Charlie låg i respirator och vi satt vid hans sida natt och dag. Det var som att hela världen hade stannat upp. Vi visste inget om vad som skedde utanför sjukhusets väggar.... En dag kändes som en vecka. All tidsuppfattning försvann. Det enda vi kunde tänka på var när vårt barn skulle bli frisk.

Efter en månad mådde äntligen Charlie bättre och vi fick åka hem och börja leva vårat nya liv tillsammans...
Vår tuffa start som föräldrar till Charlie har gjort oss starkare än någonsin.

Det finns inget vi inte klarar av!